man kan som utilitaristerna luta sig mot begreppet lycka som meningen med livet. det är ett bra sätt. om man i stället sätter liv som högsta mål får man andra effekter på hur man skall handla moraliskt. tror jag! alltså - om liv är viktigt - att få så mycket liv som möjligt att fortgå - och inte sätter människan i en särställning, eller ens djuren, hur skall man då handla? man kan också, vilket jag gör, tro att det är riktigt att livet utvecklas - diversifieras - enligt arv och mutationer inom arter, vilket skapar nya varianter och ibland arter. man kan som troende inbegripa evolutionens idé. och man kan givetvis tro annat - men det gör inte jag och skriver inte om det här.
enligt geologin, och andra vetenskapsgrenar, verkar jorden då och då drabbas av katastrofer som inte beror på livet själv, till exempel kometnedslag, vulkanutbrott, istider. det verkar också som att många växt- och djurarter dör ut vid en sådan plötslig händelse. man kan alltså kalla det en katastrof. men trots allt, om man tror att livet uppkom för ca 3,8 miljarder år sedan och att livet sedan dess har utvecklats, har alltså livet, eller livsdugliga enheter, överlevt sedan dess - i olika former. det verkar också som att högt specialicerade och komplexa varelser - växter såväl som djur - går under vid de ganska vanliga katastroferna - miljoner eller tusentals år mellan dem kan väl relativt ses som åtminstone inte ovanligt.
däremellan frodas liv. nya former uppkommer. nya varianter av samma art, och isolerade grupper förändrar sig långsamt till nya arter. alla anpassar sig till alla möjliga miljöer i den nya tiden.
det jag vill beskriva är att för livet som sådant, för att livet skall kunna fortgå vad som än händer, är det viktigt med diversifitet. det vill säga: ju fler livsformer som finns desto bättre är det.
om man vill vara självisk kan man säga att om människan skall kunna överleva snabba förändringar i miljön är det väl värt att bevara så stor mångfald som möjligt - några av arterna - djuren, växterna - kommer att klara sig och vi kan förhoppningsvis äta dem.
i det nära perspektivet finns ju en risk att ensidigt jordbruk, med liten mångfald över stora arealer riskerar att samfällt kollapsa vid ett plötsligt skadedjursangrepp.
men om man bortser från att vi är människor, utan bara en art av många, och av många tänkbart möjliga i framtiden, är det fortfarande mest moraliskt att försöka behålla mesta möjliga mångfald, för att livet skall ha så stor chans som möjligt att klara sig. detta kan man göra dels genom att behålla miljöer - i tid och rum (till exempel motarbeta växthuseffekten), dels avla/modifiera fram nya livsformer - som inte konkurrerar med befintliga livsformer. detta är givetvis svårt, men teoretiskt möjligt.
det verkar också som att detta tankesätt innebär att barnbegränsning är vettig, i och med att människorna nu har blivit så många och därmed bara genom sitt näringsbehov konkurrerar ut, eller gör slut på, många andra arter. det finns säkert tusentals implikationer. -
och en av dem som är positiv (tycker jag) är att människoarten i sig är hjälpt av stor diversifitet - ju fler genetiska varianter, desto större chans att överleva en kommande (inom tusentals, miljoner år). alltså, inte störst möjliga antal, utan störst möjliga variation. man vet ju inte i förväg vilka egenskaper som är gynnsamma efter en naturkatastrof, i en ny miljö. denna sistnämnda implikation är väl troligen icke-rasisitisk.
i en chimpansflock, till exempel, är den genetiska variationen större än inom hela mänskligheten. men de klarar sig inte ändå. deras naturliga habitat håller på att förvinna.
jag skriver denna text liksom en del tidigare i ett allvarligt försök att finna en världsbild, en syn på världen som jag kan acceptera och som kan hjälpa mig att konsekvent och så ofta som möjligt handla på ett riktigt sätt.
jag har ännu inte funnit någon sådan världsbild. texten ovan ger ju en del konstiga konsekvenser som jag inte kan se om de är bra eller dåliga. jag är dock inte beredd att ge människan en särställning bland det nu levande - eller bland det som tidigare levt. livet i sig är viktigt tror jag, men på vilken form skall man skriva det?
eller också bryr man sig inte och har lite roligt i stället. det verkar fungera ungefär lika bra som något annat.
// en lustig tanke med detta är att de celler - bakterier - som vi för det mesta försöker förgöra (åtminstone de sjukdomsalstrande) är oerhört livsbenägna. de dör nästan inte av någonting. det verkar som om livet genom dem har skapat ett slags livsförsäkring. det finns ju bakterier som äter svavel i hundragradigt vatten (vid små havsbottenvulkaner), eller äter järn djupt ner i jordskorpan - eller som överlevt månfärder inuti linsen på en kamera man använde ute på månen.
att komplext liv skulle vara mer viktigt än icke-komplext är ju också en fråga som jag inte finner ett självklart svar på. jag tror att det är så här: kommer man fram till att människan av ett eller annat skäl har rätt att leva före andra livsformer bör man kontrollera sin argumentation. det är ett av problemen med utilitarismen, tycker jag; argumentet att människor har störst möjlighet att känna lycka ger ett slags cirkelbevis som jag inte kan utmana men som känns komprometterande. //
måndag 10 augusti 2009
något om humlor
en humla kan flyga fast den inte kan. vilken idioti. den kan ju flyga. givetvis kan den också fysikaliskt flyga. hur skulle den annars kunna flyga? att den inte bryr sig om de fysikaliska lagarna är förvisso sant. den är med människors mått mätt ganska trög. den bryr sig inte alls om någonting annat än att följa sina program. så är det med alla djur, varav inlärningsprogrammen är särskilt avancerade.
man har registrerat en tidigare okänd luftvirvel som skapas under humlans vingar - när den rör sina vingar. humlans flygförmåga är nu förstådd. kanske kan förståelsen få betydelse för ytterligare förståelse av humlan, eller av andra insekter, eller i rent tekniska tillämningar.
humlan flyger än hit än dit och.
man har registrerat en tidigare okänd luftvirvel som skapas under humlans vingar - när den rör sina vingar. humlans flygförmåga är nu förstådd. kanske kan förståelsen få betydelse för ytterligare förståelse av humlan, eller av andra insekter, eller i rent tekniska tillämningar.
humlan flyger än hit än dit och.
något lång dialog om människan
skrivaren: jag skall försöka skriva ned vad ni talar om, och jag kallar dig, den frågande för journalisten, och dig, den svarande för källan. kan ni kort presentera er för mig och därigenom för läsaren?
journalisten: jag undersöker allt jag hör och ser. jag är lite som ett barn tror jag. ingenting är ointressant. jag har liksom inte blivit van vid någonting. jag ifrågasätter allt.
källan: allt jag gör är att samla mina minnen och reflektera över dem: jag grupperar dem, omgrupperar dem, funderar om de är lika. jag söker något slags sanning.
skrivaren: tack skall ni ha. jag själv betecknar mig som skrivare. jag skriver bara ned vad jag tror jag hör och ser. jag ser mig som er registrator och jag lämnar nu över till er:
tack. ja, jag börjar från början - kan du beskriva dig själv, ditt "jag"?
nej, inte enkelt i alla fall. jag har givetvis en fysisk kropp, men jag anser inte att den i sin fysiska utsträckning är jag. mitt jag är ett mentalt jag, tror jag, som är en följd av min kropp, men också av de interaktionspunkter, eller -möjligheter, mot omvärlden kroppen besitter. vissa människor, till exempel, har en förmåga att ta in andra medvetanden i sig och göra dem till sina. kanske har de blivit upplärda till det. vissa människor å andra sidan flödar över av sig själv och riktar detta utåt, och infiltrerar omgivningen. dessa människor är alltså i viss mening större än sin fysik, om de har mottagare runt sig.
men tror du inte att det finns en kärna i dig, ditt innersta "jag"?
egentligen hoppas jag det fortfarande - det har väl med uppfostran och kultur att göra; men jag tror det inte. troligen är våra jag en följd av relationer inom oss, mellan till exempel hjärnceller, eller grupper av hjärnceller. det är väl så man tror att minnet fungerar. men jag vill alltså även inbegripa andra människors hjärnceller i dessa relationer, så som de manifesterar sig i ord, ansiktsuttryck, rörelser, med mera.
varför tror du då att vissa människor, andliga ledare till exempel, genom alla tider hävdat motsatsen?
nej det tror jag inte att alla har hävdat. men vissa har det kanske. och jag tror i sådana fall att de har missförstått sina respektive andliga upplevelser, eller jaglösa upplevelser. med träning kan man få de invanda relationerna i hjärnan att stillna. å andra sidan är hjärnceller, eller neuron, aldrig stilla. de har spontan aktivitet. i extremfallet ger detta en upplevelse av att hjärnan är stilla, och ett andligt jag registrerar vad som händer. men det är ändå relationer som svarar mot varandra.
men om du har rätt, att inget andligt, det vill säga utommänskligt eller övernaturligt jag finns måste det väl finnas en kärna av jag rent fysikaliskt i hjärnan, eftersom någonting hela tiden registrerar vad som händer?
men hjärnan är hela tiden aktiv! man tror att man stänger av den, men det gör man inte. man, det vill säga rent ut de som kanske mediterar, byter bara ut sina gamla relationer mot nya - som skapas automatiskt. speciellt eftersom man minimerar sinnesintrycken. det ger utrymme för hjärnan att liksom projicera sig själv i sig själv - vilket ger ett oförutsägbart och märkligt mönster.
detta tror du eller är du övertygad om?
jag tror detta på grundval av vad jag läst och vad jag erfarit. men jag tror bara.
nå, vi har kanske fått fram din världsbild om hur människors respektive jag är uppbyggda. det är kanske intressant. vi vet också hur världen ser ut - krig, mord, våldtäkter, men också kärlek och vänskap. med mera med mera! frågan är då, vad vill du med denna kunskap, eller syn på människan?
det vet jag inte. och jag vet inte ens om det är kunskap om människan. det är mest kunskap om mig själv, vad nu jag själv betyder.
du tror inte att vad du säger nu är applicerbart på andra människor?
jo, det tror jag, men inte allt utan delar, och inte exakt samma på någon. men nu spekulerar jag på en svagare nivå. jag tror inte detta. men om mina tankar kan bekräftas helt eller delvis av andra människor kan jag gå med på att se min tro som ett slags möjlig bild av världen. men det är en bild jag själv tror på, oavsett antal som bekräftar.
men om det du tror om ditt eget jag är sant för alla människor, som ett slags mall eller som grund för människans villkor, vad skulle detta innebära för dig själv som människa?
först bara en liten not. både du och jag envisas hela tiden med att använda orden "du" och "jag". antingen är det uttryck för vana eller också en antydan om att jag har fel. vare det med det som det vill. vi har inget annat att erbjuda - men erkänn att det är enklare för samvetet att använda ordet "vi" än du och jag?
det bryr jag mig inte om. fortsätt i stället.
ja, vad är mänsklighet och människor som den består av, är det det vi diskuterar? jag tror då inledningsvis att mänskligheten inte går att att särskilja från annat liv. vi består av samarbetande celler som genom sin organisation har skapat människor. andra celler samarbetar för att skapa andra djur eller växter. samarbeten som visar sig framgångsrika fortsätter. det är allt. medvetanden är bara en konsekvens av samarbetet och som kanske gör samarbetet mer framgångsrikt.
man kan ana att du är nihilist?
ändå tror jag, i mitt djupaste... "djup" (i brist på bättre ord) att moral och morallära är viktiga för oss, men visst, min livsåskådning bottnar nog i ett slags "livsnihilism". och jag tror att moralen, etiken, känslorna, ja, vad du vill av våra respektive medvetanden, bara är ett sätt för människocellerna att bli mer framgångsrika. det var fel uttryckt - till exempel känslor är sprungna ur en slump som har visat sig framgångsrik.
du är alltså darwinist?
ja. och mendels ärftlighetslagar-ist och så vidare. och dessutom mer än så - men hur människans gener fungerar kan vi återkomma till i ett annat samtal. återigen, spekulationer är roliga men inte speciellt adekvata.
om jag återgår till nihilismen, eller moralen och känslorna, hur kommer sig då att vi människor utför onda handlingar?
det gör vi inte. människor utför handlingar för att överleva och det har visat sig att samarbete mellan människor är en framgångsrik strategi. men det är också sant att aggressivitet är ett måste för ståndortstrogna djur. vi måste försvara oss mot andra inom arten - om inte annat för att hindra att de tar våra respektive partner eller äter upp vår mat. det finns ju mycket skrivet om människor och djurs beteenden - om till exempel aggressivitet. men jag menar att det hela tiden är en balans mellan olika krafter inom oss alla. och ibland väger den ena eller andra kraften över - från tid till tid eller situation i varje människa, och från människa till människa; vi har ibland lättare att göra ont, eller vad som anses vara ont. och trots alla krig eller vad du vill är ju människan en exeptionellt framgångsrik art - kanske nästan för framgångsrik. det vill säga, om vi blir för många för jordens resurser - vad händer då?
men jag vill ändå veta: du resonerar fram och tillbaka, men vad skall du med kunskapen till? kan du så att säga göra världen bättre?
nej det kan jag inte. jag reflekterar eftersom det är det jag kan. men jag erkänner att det inte är en riktigt upplyftande kunskap. det bästa är nog att för det mesta inte låtsas om den. man får försöka fördriva tiden med att ha roligt helt enkelt.
men jag kan också tillstå att det är en världbild uppbyggd av begränsade kunskaper. om det är något människan är bra på är att konstruera mönster ur bristfälliga fakta. jag hoppas fortfarande på andra fakta som så att säga bryter ny mark för mig. vetenskapliga metoder är det enda sättet att göra upp med våra vanföreställningar.
det blir säkert tillfälle att återkomma också till våra beteenden, men jag vill innan vi avslutar detta första samtal fråga dig hur du ser på konst? är den också en följd av våra hjärnor? många vill kanske hävda att något slags skönhet är gudomlig, eller given.
ja, jag tror att konst är en följd av våra hjärnors och sinnens konstruktion. låt mig börja med begreppen musik, och skön musik. enligt vad jag tror är vårt hörselorgan utvecklat av en slump som visat sig vara framgångsrik, liksom jag tidigare nämnt. örat är uppbyggt av en snäcka och hörselceller som resonerar, det vill säga registrerar ljud. nu är örat så uppbyggt att dessa celler var och en (eller i alla fall grupper av dem) resonerar vid olika frekvenser - vilka är jämnt delbara med två. örat är alltså uppbyggt precis på samma sätt som våra toner. instrumentens uppbyggnad korresponderar således med örats uppbyggnad. klassisk musik är helt enkelt ett slags idealbild av ljud. jag är alltså övertygad om att om örat var annorlunda uppbyggt skulle musiken vara annorlunda. och detta menar jag trots att jag vet att musik kan vara väldigt olika från kultur till kultur. men likheterna rent matematiskt är större enligt min mening.
eller ta skönhet som män ser i kvinnor eller tvärtom, eller en skön solnedgång eller vad det kan vara. man frågar sig ibland: hur kan denna värld vara så vacker om det inte finns en gud? men det är givetvis samma sak: om vi skulle tycka att alla andra mäniskor inte alls var vackra utan fula och motbjudande, alltså alla, skulle vi då överleva? nej säger i alla fall jag. skönhet är något vi har med oss bara - den finns i vår konstruktion, liksom fulhet. vi skyr fulhet och älskar skönhet. och i allt vad vi kan uppleva genom våra sinnen skapar vi (eller egentligen evolutionen) skönt och fult för vad som gynnar vår överlevnad. människan har dock visat sig så intelligent att hon kan destillera, framkalla, exakt de retningar som respektive sinne tycker är skönt.
men alla tycker inte lika?
nej, och tur är väl det. om alla tyckte lika i allt skulle det nog med vår aggression sluta i fullständigt krig och kaos. alla skulle vilja ha samma saker, och bo på samma platser, et cetera, och det skulle inte fungera. vi har den genetiska variationen att förbanna och tacka för mycket.
författaren: jag avbryter samtalet nu av ren trötthet; jag skall sammanställa anteckningarna och hoppas också att jag kan följa ett nytt samtal vid ett senare tillfälle.
---
not: efter sverre sjölanders sommarprogram den 3 aug 2009, och hans uttalande om att ingen biologisk förklaring har hittats till musikalitet, måste kanske det stycket revideras något. med tiden! kanske örats uppbyggnad och hjärnans förmåga måste särskiljas tydligare.
http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_sommar_i_p1_090803031223.mp3
journalisten: jag undersöker allt jag hör och ser. jag är lite som ett barn tror jag. ingenting är ointressant. jag har liksom inte blivit van vid någonting. jag ifrågasätter allt.
källan: allt jag gör är att samla mina minnen och reflektera över dem: jag grupperar dem, omgrupperar dem, funderar om de är lika. jag söker något slags sanning.
skrivaren: tack skall ni ha. jag själv betecknar mig som skrivare. jag skriver bara ned vad jag tror jag hör och ser. jag ser mig som er registrator och jag lämnar nu över till er:
tack. ja, jag börjar från början - kan du beskriva dig själv, ditt "jag"?
nej, inte enkelt i alla fall. jag har givetvis en fysisk kropp, men jag anser inte att den i sin fysiska utsträckning är jag. mitt jag är ett mentalt jag, tror jag, som är en följd av min kropp, men också av de interaktionspunkter, eller -möjligheter, mot omvärlden kroppen besitter. vissa människor, till exempel, har en förmåga att ta in andra medvetanden i sig och göra dem till sina. kanske har de blivit upplärda till det. vissa människor å andra sidan flödar över av sig själv och riktar detta utåt, och infiltrerar omgivningen. dessa människor är alltså i viss mening större än sin fysik, om de har mottagare runt sig.
men tror du inte att det finns en kärna i dig, ditt innersta "jag"?
egentligen hoppas jag det fortfarande - det har väl med uppfostran och kultur att göra; men jag tror det inte. troligen är våra jag en följd av relationer inom oss, mellan till exempel hjärnceller, eller grupper av hjärnceller. det är väl så man tror att minnet fungerar. men jag vill alltså även inbegripa andra människors hjärnceller i dessa relationer, så som de manifesterar sig i ord, ansiktsuttryck, rörelser, med mera.
varför tror du då att vissa människor, andliga ledare till exempel, genom alla tider hävdat motsatsen?
nej det tror jag inte att alla har hävdat. men vissa har det kanske. och jag tror i sådana fall att de har missförstått sina respektive andliga upplevelser, eller jaglösa upplevelser. med träning kan man få de invanda relationerna i hjärnan att stillna. å andra sidan är hjärnceller, eller neuron, aldrig stilla. de har spontan aktivitet. i extremfallet ger detta en upplevelse av att hjärnan är stilla, och ett andligt jag registrerar vad som händer. men det är ändå relationer som svarar mot varandra.
men om du har rätt, att inget andligt, det vill säga utommänskligt eller övernaturligt jag finns måste det väl finnas en kärna av jag rent fysikaliskt i hjärnan, eftersom någonting hela tiden registrerar vad som händer?
men hjärnan är hela tiden aktiv! man tror att man stänger av den, men det gör man inte. man, det vill säga rent ut de som kanske mediterar, byter bara ut sina gamla relationer mot nya - som skapas automatiskt. speciellt eftersom man minimerar sinnesintrycken. det ger utrymme för hjärnan att liksom projicera sig själv i sig själv - vilket ger ett oförutsägbart och märkligt mönster.
detta tror du eller är du övertygad om?
jag tror detta på grundval av vad jag läst och vad jag erfarit. men jag tror bara.
nå, vi har kanske fått fram din världsbild om hur människors respektive jag är uppbyggda. det är kanske intressant. vi vet också hur världen ser ut - krig, mord, våldtäkter, men också kärlek och vänskap. med mera med mera! frågan är då, vad vill du med denna kunskap, eller syn på människan?
det vet jag inte. och jag vet inte ens om det är kunskap om människan. det är mest kunskap om mig själv, vad nu jag själv betyder.
du tror inte att vad du säger nu är applicerbart på andra människor?
jo, det tror jag, men inte allt utan delar, och inte exakt samma på någon. men nu spekulerar jag på en svagare nivå. jag tror inte detta. men om mina tankar kan bekräftas helt eller delvis av andra människor kan jag gå med på att se min tro som ett slags möjlig bild av världen. men det är en bild jag själv tror på, oavsett antal som bekräftar.
men om det du tror om ditt eget jag är sant för alla människor, som ett slags mall eller som grund för människans villkor, vad skulle detta innebära för dig själv som människa?
först bara en liten not. både du och jag envisas hela tiden med att använda orden "du" och "jag". antingen är det uttryck för vana eller också en antydan om att jag har fel. vare det med det som det vill. vi har inget annat att erbjuda - men erkänn att det är enklare för samvetet att använda ordet "vi" än du och jag?
det bryr jag mig inte om. fortsätt i stället.
ja, vad är mänsklighet och människor som den består av, är det det vi diskuterar? jag tror då inledningsvis att mänskligheten inte går att att särskilja från annat liv. vi består av samarbetande celler som genom sin organisation har skapat människor. andra celler samarbetar för att skapa andra djur eller växter. samarbeten som visar sig framgångsrika fortsätter. det är allt. medvetanden är bara en konsekvens av samarbetet och som kanske gör samarbetet mer framgångsrikt.
man kan ana att du är nihilist?
ändå tror jag, i mitt djupaste... "djup" (i brist på bättre ord) att moral och morallära är viktiga för oss, men visst, min livsåskådning bottnar nog i ett slags "livsnihilism". och jag tror att moralen, etiken, känslorna, ja, vad du vill av våra respektive medvetanden, bara är ett sätt för människocellerna att bli mer framgångsrika. det var fel uttryckt - till exempel känslor är sprungna ur en slump som har visat sig framgångsrik.
du är alltså darwinist?
ja. och mendels ärftlighetslagar-ist och så vidare. och dessutom mer än så - men hur människans gener fungerar kan vi återkomma till i ett annat samtal. återigen, spekulationer är roliga men inte speciellt adekvata.
om jag återgår till nihilismen, eller moralen och känslorna, hur kommer sig då att vi människor utför onda handlingar?
det gör vi inte. människor utför handlingar för att överleva och det har visat sig att samarbete mellan människor är en framgångsrik strategi. men det är också sant att aggressivitet är ett måste för ståndortstrogna djur. vi måste försvara oss mot andra inom arten - om inte annat för att hindra att de tar våra respektive partner eller äter upp vår mat. det finns ju mycket skrivet om människor och djurs beteenden - om till exempel aggressivitet. men jag menar att det hela tiden är en balans mellan olika krafter inom oss alla. och ibland väger den ena eller andra kraften över - från tid till tid eller situation i varje människa, och från människa till människa; vi har ibland lättare att göra ont, eller vad som anses vara ont. och trots alla krig eller vad du vill är ju människan en exeptionellt framgångsrik art - kanske nästan för framgångsrik. det vill säga, om vi blir för många för jordens resurser - vad händer då?
men jag vill ändå veta: du resonerar fram och tillbaka, men vad skall du med kunskapen till? kan du så att säga göra världen bättre?
nej det kan jag inte. jag reflekterar eftersom det är det jag kan. men jag erkänner att det inte är en riktigt upplyftande kunskap. det bästa är nog att för det mesta inte låtsas om den. man får försöka fördriva tiden med att ha roligt helt enkelt.
men jag kan också tillstå att det är en världbild uppbyggd av begränsade kunskaper. om det är något människan är bra på är att konstruera mönster ur bristfälliga fakta. jag hoppas fortfarande på andra fakta som så att säga bryter ny mark för mig. vetenskapliga metoder är det enda sättet att göra upp med våra vanföreställningar.
det blir säkert tillfälle att återkomma också till våra beteenden, men jag vill innan vi avslutar detta första samtal fråga dig hur du ser på konst? är den också en följd av våra hjärnor? många vill kanske hävda att något slags skönhet är gudomlig, eller given.
ja, jag tror att konst är en följd av våra hjärnors och sinnens konstruktion. låt mig börja med begreppen musik, och skön musik. enligt vad jag tror är vårt hörselorgan utvecklat av en slump som visat sig vara framgångsrik, liksom jag tidigare nämnt. örat är uppbyggt av en snäcka och hörselceller som resonerar, det vill säga registrerar ljud. nu är örat så uppbyggt att dessa celler var och en (eller i alla fall grupper av dem) resonerar vid olika frekvenser - vilka är jämnt delbara med två. örat är alltså uppbyggt precis på samma sätt som våra toner. instrumentens uppbyggnad korresponderar således med örats uppbyggnad. klassisk musik är helt enkelt ett slags idealbild av ljud. jag är alltså övertygad om att om örat var annorlunda uppbyggt skulle musiken vara annorlunda. och detta menar jag trots att jag vet att musik kan vara väldigt olika från kultur till kultur. men likheterna rent matematiskt är större enligt min mening.
eller ta skönhet som män ser i kvinnor eller tvärtom, eller en skön solnedgång eller vad det kan vara. man frågar sig ibland: hur kan denna värld vara så vacker om det inte finns en gud? men det är givetvis samma sak: om vi skulle tycka att alla andra mäniskor inte alls var vackra utan fula och motbjudande, alltså alla, skulle vi då överleva? nej säger i alla fall jag. skönhet är något vi har med oss bara - den finns i vår konstruktion, liksom fulhet. vi skyr fulhet och älskar skönhet. och i allt vad vi kan uppleva genom våra sinnen skapar vi (eller egentligen evolutionen) skönt och fult för vad som gynnar vår överlevnad. människan har dock visat sig så intelligent att hon kan destillera, framkalla, exakt de retningar som respektive sinne tycker är skönt.
men alla tycker inte lika?
nej, och tur är väl det. om alla tyckte lika i allt skulle det nog med vår aggression sluta i fullständigt krig och kaos. alla skulle vilja ha samma saker, och bo på samma platser, et cetera, och det skulle inte fungera. vi har den genetiska variationen att förbanna och tacka för mycket.
författaren: jag avbryter samtalet nu av ren trötthet; jag skall sammanställa anteckningarna och hoppas också att jag kan följa ett nytt samtal vid ett senare tillfälle.
---
not: efter sverre sjölanders sommarprogram den 3 aug 2009, och hans uttalande om att ingen biologisk förklaring har hittats till musikalitet, måste kanske det stycket revideras något. med tiden! kanske örats uppbyggnad och hjärnans förmåga måste särskiljas tydligare.
http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_sommar_i_p1_090803031223.mp3
något om att vara öppen och ärlig
de hade talat genom natten om det ena och det andra, som det kan bli när två personer är litet berusade och dessutom något sällskapssjuka; genom förhållanden till föräldrar, över den senaste svenska stavningsreformen, och vidare i det outtömliga; ty föll inte ämnena in i varandra på ett väldigt logiskt sätt, som väl en utomstående skulle ha betraktat med ett överseende leende? så underbart enkel kunde en tillvaro vara ibland.
apropå stavningsreformen hade han vissa problem att förklara den för sin amerikanske vän: han saknade de engelska orden, och dessutom riktig kunskap: det fick bli något halvdant, som det blir när man talar - man berättar nästan alltid mest om sig själv; man är en aura av känslor, önskningar, motstridigheter, och orden lägger snarare till denna än bringar klarhet i något förnuftigt. vännen lät sig i alla fall nöja med skillnaden mellan fv och hv, trodde han, och intressant var det ju inte, egentligen.
så kom de någon gång vidare till föräldrarna, och speciellt mödrarna; om dem visste han mycket - han hade ägnat nästan all ledig tanketid de senaste tio, femton åren till att förstå sig själv, och senare följaktligen till att analysera och första sitt förhållande till sin mor. och under småtimmarna, via många trevande försök, och med sin amerikanske väns hjälp kom han fram till följande mening: "att vara öppen och ärlig är inte bara att berätta vad man vet eller tror, eller om sin egna fel och brister, utan också att öppet och ärligt ta emot sin lyssnares svar och synpunkter."
slutsatsen låter som en plattityd, och är det kanske. men den är nog ändå sann, trodde han; han hade aldrig ens varit nära tanken att det kunde vara så. han försökte nu med andra ögon se sin mor, hur stängd hon varit för minsta resonemang om hans uppväxt: hon skyddade sig mot smärtan därinne, givetvis.
men han såg nästan omedelbart också sitt eget sätt: han hade länge betett sig likadant - vare sig det var något smärtsamt att skydda eller inte: han erkände ju gärna sina brister, liksom definierade dem till en jagbild med fel och förtjänster som han inte skämdes över; samtidigt skyddade han den bilden mot intrång, genom att ständigt undvika, eller glida undan sina vänners granskande frågor. eller, vilket är minst lika tragiskt, deras uppskattande ord om honom. på så sätt hade han låst sig i ett statiskt jag, och kunde därigenom inte utvecklas.
det obegripliga var, på senare tid hade han lagt märke till det, att ju mer uppskattad han blev, och ju mer han lärde sig att uppskatta sina vänner, desto klarare stod det för honom att han hade ett eget ansvar och var helt ensam, men också hade något försvunnit, lite i skymundan: hans rädsla för människor. han hade inte tänkt på det ens - förrän nu, och han insåg att det nu äntligen fanns en möjlighet.
över allt detta kontemplerade han innan han somnade, tillsammans med den där märkliga känslan av guld, just innan man vänjer sig.
apropå stavningsreformen hade han vissa problem att förklara den för sin amerikanske vän: han saknade de engelska orden, och dessutom riktig kunskap: det fick bli något halvdant, som det blir när man talar - man berättar nästan alltid mest om sig själv; man är en aura av känslor, önskningar, motstridigheter, och orden lägger snarare till denna än bringar klarhet i något förnuftigt. vännen lät sig i alla fall nöja med skillnaden mellan fv och hv, trodde han, och intressant var det ju inte, egentligen.
så kom de någon gång vidare till föräldrarna, och speciellt mödrarna; om dem visste han mycket - han hade ägnat nästan all ledig tanketid de senaste tio, femton åren till att förstå sig själv, och senare följaktligen till att analysera och första sitt förhållande till sin mor. och under småtimmarna, via många trevande försök, och med sin amerikanske väns hjälp kom han fram till följande mening: "att vara öppen och ärlig är inte bara att berätta vad man vet eller tror, eller om sin egna fel och brister, utan också att öppet och ärligt ta emot sin lyssnares svar och synpunkter."
slutsatsen låter som en plattityd, och är det kanske. men den är nog ändå sann, trodde han; han hade aldrig ens varit nära tanken att det kunde vara så. han försökte nu med andra ögon se sin mor, hur stängd hon varit för minsta resonemang om hans uppväxt: hon skyddade sig mot smärtan därinne, givetvis.
men han såg nästan omedelbart också sitt eget sätt: han hade länge betett sig likadant - vare sig det var något smärtsamt att skydda eller inte: han erkände ju gärna sina brister, liksom definierade dem till en jagbild med fel och förtjänster som han inte skämdes över; samtidigt skyddade han den bilden mot intrång, genom att ständigt undvika, eller glida undan sina vänners granskande frågor. eller, vilket är minst lika tragiskt, deras uppskattande ord om honom. på så sätt hade han låst sig i ett statiskt jag, och kunde därigenom inte utvecklas.
det obegripliga var, på senare tid hade han lagt märke till det, att ju mer uppskattad han blev, och ju mer han lärde sig att uppskatta sina vänner, desto klarare stod det för honom att han hade ett eget ansvar och var helt ensam, men också hade något försvunnit, lite i skymundan: hans rädsla för människor. han hade inte tänkt på det ens - förrän nu, och han insåg att det nu äntligen fanns en möjlighet.
över allt detta kontemplerade han innan han somnade, tillsammans med den där märkliga känslan av guld, just innan man vänjer sig.
något om samarbete
jag skrev det här efter att ha lyssnat på "Filosofiska rummet: Solidaritet. Med Katrine Kielos, Roland P Martinsson, filosof och Torbjörn Tännsjö.
http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_filosofiskarummet_080907060055.mp3
när jag gick i skolan uppmuntrades samarbete, i alla fall ibland, men betygssystemet uppmuntrade det inte. det var i alla fall så att den allmänna uppfattningen bland eleverna var att det fanns ett maximalt antal femmor, fyror och så vidare, och att hjälpa någon blev då problematiskt. strikt lönade sig endast att få hjälp av den som var bättre; resultatet blev alltså att man endast kunde samarbeta med den som var lika bra.
som tur var utvecklades i min gymnasieklass en samarbetsvilja som var helt irrationell, enligt ovan givna förutsättningar; det var definitivt inte på grund av mig, men jag var i alla fall en del av den. jag har också haft turen att behålla en del av mina vänner från den tiden; de har genom generositet hjälpt mig att på djupet inse värdet av generositet.
det visade sig sedan att centralproven bland annat var gjorda för att klassificera grupper: klassens medelbetyg skulle relateras till klassens resultat på centralprovet (i respektive ämne). således hade vi gjort rätt som samarbetat, men det visste vi inte från början. (samarbete mellan klasser lämnar jag därhän just nu.)
tänk nu en klass med endast omotiverade elever med låga betyg, och en eller två elever med bra betyg. plötsligt kommer en lärare in som får alla att börja känna sig motiverade, uppmuntrar samarbete - att hjälpa varandra. de två duktiga eleverna motsätter sig givetvis: de förlorar sin ställning, känner sig hotade, kanske av rädsla att förlora en del av sina betyg, men kanske ännu mer ser de den nya regimen av samarbete som ett svek. de har ju lärt sig den hårda vägen att betyg mäter den enskildes kvaliteter och arbetsförmåga. samarbete ser dessa två elever snarare som ett slags fusk än som ett sätt att lära sig. det är viktigt att påpeka att de duktiga eleverna ofta är prestationsinriktade: de har det hemifrån.
(i detta är också viktigt: vad innebär att lära sig något? de duktiga eleverna talar om faktakunskap. läraren i exemplet kanske menar att utvecklas.)
detta resonemang ligger nära skoldebatten, menar jag. jag hävdar att de som nu vill införa mer betyg i skolan, tidigare, etc, är de som i skolan upplevde att de inte riktigt fick betalt för sina prestationer; de fick inte den uppmärksamhet de förtjänade. finns det några andra skäl? inte vill väl de elever med dåliga betyg införa mer betyg?
man kan kanske anföra att det är viktigt att få fram duktiga forskare, att de bästa eleverna måste få gå fortare fram. det motsätter jag mig inte. låt dem gå i en elitklass om de vill. men jag tror att de var och en skulle bli mer komplett både som människa och forskare om man satte ett betyg på klassen snarare än på individen - eller kanske både och?
// samarbete enligt spelteorier får dock inte vara för naiva: vissa individer kan lockas att ta del av hjälp men inte ge någon tillbaka. i en liten grupp av människor som träffas ofta löser sig det här ganska enkelt: en sådan person vill ingen i längden samarbeta med. och utanförskap vill inte heller de fuskande utsätta sig för. oftast. läs gärna denna välskrivna översikt:
http://www.nada.kth.se/~asa/Texts/moral.html
//
slutligen kan man säga, nu arton år efter att vi tog studenten, att det har gått bättre för dem som hade så stark självkänsla att de kunde och ville dela med sig vare sig de var bättre eller sämre som elever. vad jag efter denna långa resa har lärt mig är nog snarast att kunslap är underordnad utveckling - individuell och som gruppmedlem. betyg har haft väldigt liten betydelse - motivation och självkänsla (orädsla) den allra största.
// för att allra mest slutligen referera till filosofiska rummets avsnitt om solidaritet, ovan, lutar jag själv på gott och ont åt torbjörn tännsjös idéer om solidaritet. det framgår säkert. //
http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_filosofiskarummet_080907060055.mp3
när jag gick i skolan uppmuntrades samarbete, i alla fall ibland, men betygssystemet uppmuntrade det inte. det var i alla fall så att den allmänna uppfattningen bland eleverna var att det fanns ett maximalt antal femmor, fyror och så vidare, och att hjälpa någon blev då problematiskt. strikt lönade sig endast att få hjälp av den som var bättre; resultatet blev alltså att man endast kunde samarbeta med den som var lika bra.
som tur var utvecklades i min gymnasieklass en samarbetsvilja som var helt irrationell, enligt ovan givna förutsättningar; det var definitivt inte på grund av mig, men jag var i alla fall en del av den. jag har också haft turen att behålla en del av mina vänner från den tiden; de har genom generositet hjälpt mig att på djupet inse värdet av generositet.
det visade sig sedan att centralproven bland annat var gjorda för att klassificera grupper: klassens medelbetyg skulle relateras till klassens resultat på centralprovet (i respektive ämne). således hade vi gjort rätt som samarbetat, men det visste vi inte från början. (samarbete mellan klasser lämnar jag därhän just nu.)
tänk nu en klass med endast omotiverade elever med låga betyg, och en eller två elever med bra betyg. plötsligt kommer en lärare in som får alla att börja känna sig motiverade, uppmuntrar samarbete - att hjälpa varandra. de två duktiga eleverna motsätter sig givetvis: de förlorar sin ställning, känner sig hotade, kanske av rädsla att förlora en del av sina betyg, men kanske ännu mer ser de den nya regimen av samarbete som ett svek. de har ju lärt sig den hårda vägen att betyg mäter den enskildes kvaliteter och arbetsförmåga. samarbete ser dessa två elever snarare som ett slags fusk än som ett sätt att lära sig. det är viktigt att påpeka att de duktiga eleverna ofta är prestationsinriktade: de har det hemifrån.
(i detta är också viktigt: vad innebär att lära sig något? de duktiga eleverna talar om faktakunskap. läraren i exemplet kanske menar att utvecklas.)
detta resonemang ligger nära skoldebatten, menar jag. jag hävdar att de som nu vill införa mer betyg i skolan, tidigare, etc, är de som i skolan upplevde att de inte riktigt fick betalt för sina prestationer; de fick inte den uppmärksamhet de förtjänade. finns det några andra skäl? inte vill väl de elever med dåliga betyg införa mer betyg?
man kan kanske anföra att det är viktigt att få fram duktiga forskare, att de bästa eleverna måste få gå fortare fram. det motsätter jag mig inte. låt dem gå i en elitklass om de vill. men jag tror att de var och en skulle bli mer komplett både som människa och forskare om man satte ett betyg på klassen snarare än på individen - eller kanske både och?
// samarbete enligt spelteorier får dock inte vara för naiva: vissa individer kan lockas att ta del av hjälp men inte ge någon tillbaka. i en liten grupp av människor som träffas ofta löser sig det här ganska enkelt: en sådan person vill ingen i längden samarbeta med. och utanförskap vill inte heller de fuskande utsätta sig för. oftast. läs gärna denna välskrivna översikt:
http://www.nada.kth.se/~asa/Texts/moral.html
//
slutligen kan man säga, nu arton år efter att vi tog studenten, att det har gått bättre för dem som hade så stark självkänsla att de kunde och ville dela med sig vare sig de var bättre eller sämre som elever. vad jag efter denna långa resa har lärt mig är nog snarast att kunslap är underordnad utveckling - individuell och som gruppmedlem. betyg har haft väldigt liten betydelse - motivation och självkänsla (orädsla) den allra största.
// för att allra mest slutligen referera till filosofiska rummets avsnitt om solidaritet, ovan, lutar jag själv på gott och ont åt torbjörn tännsjös idéer om solidaritet. det framgår säkert. //
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
