något lång dialog om människan

skrivaren: jag skall försöka skriva ned vad ni talar om, och jag kallar dig, den frågande för journalisten, och dig, den svarande för källan. kan ni kort presentera er för mig och därigenom för läsaren?

journalisten: jag undersöker allt jag hör och ser. jag är lite som ett barn tror jag. ingenting är ointressant. jag har liksom inte blivit van vid någonting. jag ifrågasätter allt.

källan: allt jag gör är att samla mina minnen och reflektera över dem: jag grupperar dem, omgrupperar dem, funderar om de är lika. jag söker något slags sanning.

skrivaren: tack skall ni ha. jag själv betecknar mig som skrivare. jag skriver bara ned vad jag tror jag hör och ser. jag ser mig som er registrator och jag lämnar nu över till er:

tack. ja, jag börjar från början - kan du beskriva dig själv, ditt "jag"?

nej, inte enkelt i alla fall. jag har givetvis en fysisk kropp, men jag anser inte att den i sin fysiska utsträckning är jag. mitt jag är ett mentalt jag, tror jag, som är en följd av min kropp, men också av de interaktionspunkter, eller -möjligheter, mot omvärlden kroppen besitter. vissa människor, till exempel, har en förmåga att ta in andra medvetanden i sig och göra dem till sina. kanske har de blivit upplärda till det. vissa människor å andra sidan flödar över av sig själv och riktar detta utåt, och infiltrerar omgivningen. dessa människor är alltså i viss mening större än sin fysik, om de har mottagare runt sig.

men tror du inte att det finns en kärna i dig, ditt innersta "jag"?

egentligen hoppas jag det fortfarande - det har väl med uppfostran och kultur att göra; men jag tror det inte. troligen är våra jag en följd av relationer inom oss, mellan till exempel hjärnceller, eller grupper av hjärnceller. det är väl så man tror att minnet fungerar. men jag vill alltså även inbegripa andra människors hjärnceller i dessa relationer, så som de manifesterar sig i ord, ansiktsuttryck, rörelser, med mera.

varför tror du då att vissa människor, andliga ledare till exempel, genom alla tider hävdat motsatsen?

nej det tror jag inte att alla har hävdat. men vissa har det kanske. och jag tror i sådana fall att de har missförstått sina respektive andliga upplevelser, eller jaglösa upplevelser. med träning kan man få de invanda relationerna i hjärnan att stillna. å andra sidan är hjärnceller, eller neuron, aldrig stilla. de har spontan aktivitet. i extremfallet ger detta en upplevelse av att hjärnan är stilla, och ett andligt jag registrerar vad som händer. men det är ändå relationer som svarar mot varandra.

men om du har rätt, att inget andligt, det vill säga utommänskligt eller övernaturligt jag finns måste det väl finnas en kärna av jag rent fysikaliskt i hjärnan, eftersom någonting hela tiden registrerar vad som händer?

men hjärnan är hela tiden aktiv! man tror att man stänger av den, men det gör man inte. man, det vill säga rent ut de som kanske mediterar, byter bara ut sina gamla relationer mot nya - som skapas automatiskt. speciellt eftersom man minimerar sinnesintrycken. det ger utrymme för hjärnan att liksom projicera sig själv i sig själv - vilket ger ett oförutsägbart och märkligt mönster.

detta tror du eller är du övertygad om?

jag tror detta på grundval av vad jag läst och vad jag erfarit. men jag tror bara.

nå, vi har kanske fått fram din världsbild om hur människors respektive jag är uppbyggda. det är kanske intressant. vi vet också hur världen ser ut - krig, mord, våldtäkter, men också kärlek och vänskap. med mera med mera! frågan är då, vad vill du med denna kunskap, eller syn på människan?

det vet jag inte. och jag vet inte ens om det är kunskap om människan. det är mest kunskap om mig själv, vad nu jag själv betyder.

du tror inte att vad du säger nu är applicerbart på andra människor?

jo, det tror jag, men inte allt utan delar, och inte exakt samma på någon. men nu spekulerar jag på en svagare nivå. jag tror inte detta. men om mina tankar kan bekräftas helt eller delvis av andra människor kan jag gå med på att se min tro som ett slags möjlig bild av världen. men det är en bild jag själv tror på, oavsett antal som bekräftar.

men om det du tror om ditt eget jag är sant för alla människor, som ett slags mall eller som grund för människans villkor, vad skulle detta innebära för dig själv som människa?

först bara en liten not. både du och jag envisas hela tiden med att använda orden "du" och "jag". antingen är det uttryck för vana eller också en antydan om att jag har fel. vare det med det som det vill. vi har inget annat att erbjuda - men erkänn att det är enklare för samvetet att använda ordet "vi" än du och jag?

det bryr jag mig inte om. fortsätt i stället.

ja, vad är mänsklighet och människor som den består av, är det det vi diskuterar? jag tror då inledningsvis att mänskligheten inte går att att särskilja från annat liv. vi består av samarbetande celler som genom sin organisation har skapat människor. andra celler samarbetar för att skapa andra djur eller växter. samarbeten som visar sig framgångsrika fortsätter. det är allt. medvetanden är bara en konsekvens av samarbetet och som kanske gör samarbetet mer framgångsrikt.

man kan ana att du är nihilist?

ändå tror jag, i mitt djupaste... "djup" (i brist på bättre ord) att moral och morallära är viktiga för oss, men visst, min livsåskådning bottnar nog i ett slags "livsnihilism". och jag tror att moralen, etiken, känslorna, ja, vad du vill av våra respektive medvetanden, bara är ett sätt för människocellerna att bli mer framgångsrika. det var fel uttryckt - till exempel känslor är sprungna ur en slump som har visat sig framgångsrik.

du är alltså darwinist?

ja. och mendels ärftlighetslagar-ist och så vidare. och dessutom mer än så - men hur människans gener fungerar kan vi återkomma till i ett annat samtal. återigen, spekulationer är roliga men inte speciellt adekvata.

om jag återgår till nihilismen, eller moralen och känslorna, hur kommer sig då att vi människor utför onda handlingar?

det gör vi inte. människor utför handlingar för att överleva och det har visat sig att samarbete mellan människor är en framgångsrik strategi. men det är också sant att aggressivitet är ett måste för ståndortstrogna djur. vi måste försvara oss mot andra inom arten - om inte annat för att hindra att de tar våra respektive partner eller äter upp vår mat. det finns ju mycket skrivet om människor och djurs beteenden - om till exempel aggressivitet. men jag menar att det hela tiden är en balans mellan olika krafter inom oss alla. och ibland väger den ena eller andra kraften över - från tid till tid eller situation i varje människa, och från människa till människa; vi har ibland lättare att göra ont, eller vad som anses vara ont. och trots alla krig eller vad du vill är ju människan en exeptionellt framgångsrik art - kanske nästan för framgångsrik. det vill säga, om vi blir för många för jordens resurser - vad händer då?

men jag vill ändå veta: du resonerar fram och tillbaka, men vad skall du med kunskapen till? kan du så att säga göra världen bättre?

nej det kan jag inte. jag reflekterar eftersom det är det jag kan. men jag erkänner att det inte är en riktigt upplyftande kunskap. det bästa är nog att för det mesta inte låtsas om den. man får försöka fördriva tiden med att ha roligt helt enkelt.
men jag kan också tillstå att det är en världbild uppbyggd av begränsade kunskaper. om det är något människan är bra på är att konstruera mönster ur bristfälliga fakta. jag hoppas fortfarande på andra fakta som så att säga bryter ny mark för mig. vetenskapliga metoder är det enda sättet att göra upp med våra vanföreställningar.

det blir säkert tillfälle att återkomma också till våra beteenden, men jag vill innan vi avslutar detta första samtal fråga dig hur du ser på konst? är den också en följd av våra hjärnor? många vill kanske hävda att något slags skönhet är gudomlig, eller given.

ja, jag tror att konst är en följd av våra hjärnors och sinnens konstruktion. låt mig börja med begreppen musik, och skön musik. enligt vad jag tror är vårt hörselorgan utvecklat av en slump som visat sig vara framgångsrik, liksom jag tidigare nämnt. örat är uppbyggt av en snäcka och hörselceller som resonerar, det vill säga registrerar ljud. nu är örat så uppbyggt att dessa celler var och en (eller i alla fall grupper av dem) resonerar vid olika frekvenser - vilka är jämnt delbara med två. örat är alltså uppbyggt precis på samma sätt som våra toner. instrumentens uppbyggnad korresponderar således med örats uppbyggnad. klassisk musik är helt enkelt ett slags idealbild av ljud. jag är alltså övertygad om att om örat var annorlunda uppbyggt skulle musiken vara annorlunda. och detta menar jag trots att jag vet att musik kan vara väldigt olika från kultur till kultur. men likheterna rent matematiskt är större enligt min mening.
eller ta skönhet som män ser i kvinnor eller tvärtom, eller en skön solnedgång eller vad det kan vara. man frågar sig ibland: hur kan denna värld vara så vacker om det inte finns en gud? men det är givetvis samma sak: om vi skulle tycka att alla andra mäniskor inte alls var vackra utan fula och motbjudande, alltså alla, skulle vi då överleva? nej säger i alla fall jag. skönhet är något vi har med oss bara - den finns i vår konstruktion, liksom fulhet. vi skyr fulhet och älskar skönhet. och i allt vad vi kan uppleva genom våra sinnen skapar vi (eller egentligen evolutionen) skönt och fult för vad som gynnar vår överlevnad. människan har dock visat sig så intelligent att hon kan destillera, framkalla, exakt de retningar som respektive sinne tycker är skönt.

men alla tycker inte lika?

nej, och tur är väl det. om alla tyckte lika i allt skulle det nog med vår aggression sluta i fullständigt krig och kaos. alla skulle vilja ha samma saker, och bo på samma platser, et cetera, och det skulle inte fungera. vi har den genetiska variationen att förbanna och tacka för mycket.

författaren: jag avbryter samtalet nu av ren trötthet; jag skall sammanställa anteckningarna och hoppas också att jag kan följa ett nytt samtal vid ett senare tillfälle.

---
not: efter sverre sjölanders sommarprogram den 3 aug 2009, och hans uttalande om att ingen biologisk förklaring har hittats till musikalitet, måste kanske det stycket revideras något. med tiden! kanske örats uppbyggnad och hjärnans förmåga måste särskiljas tydligare.
http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_sommar_i_p1_090803031223.mp3