något om att vara öppen och ärlig

de hade talat genom natten om det ena och det andra, som det kan bli när två personer är litet berusade och dessutom något sällskapssjuka; genom förhållanden till föräldrar, över den senaste svenska stavningsreformen, och vidare i det outtömliga; ty föll inte ämnena in i varandra på ett väldigt logiskt sätt, som väl en utomstående skulle ha betraktat med ett överseende leende? så underbart enkel kunde en tillvaro vara ibland.
apropå stavningsreformen hade han vissa problem att förklara den för sin amerikanske vän: han saknade de engelska orden, och dessutom riktig kunskap: det fick bli något halvdant, som det blir när man talar - man berättar nästan alltid mest om sig själv; man är en aura av känslor, önskningar, motstridigheter, och orden lägger snarare till denna än bringar klarhet i något förnuftigt. vännen lät sig i alla fall nöja med skillnaden mellan fv och hv, trodde han, och intressant var det ju inte, egentligen.
så kom de någon gång vidare till föräldrarna, och speciellt mödrarna; om dem visste han mycket - han hade ägnat nästan all ledig tanketid de senaste tio, femton åren till att förstå sig själv, och senare följaktligen till att analysera och första sitt förhållande till sin mor. och under småtimmarna, via många trevande försök, och med sin amerikanske väns hjälp kom han fram till följande mening: "att vara öppen och ärlig är inte bara att berätta vad man vet eller tror, eller om sin egna fel och brister, utan också att öppet och ärligt ta emot sin lyssnares svar och synpunkter."
slutsatsen låter som en plattityd, och är det kanske. men den är nog ändå sann, trodde han; han hade aldrig ens varit nära tanken att det kunde vara så. han försökte nu med andra ögon se sin mor, hur stängd hon varit för minsta resonemang om hans uppväxt: hon skyddade sig mot smärtan därinne, givetvis.
men han såg nästan omedelbart också sitt eget sätt: han hade länge betett sig likadant - vare sig det var något smärtsamt att skydda eller inte: han erkände ju gärna sina brister, liksom definierade dem till en jagbild med fel och förtjänster som han inte skämdes över; samtidigt skyddade han den bilden mot intrång, genom att ständigt undvika, eller glida undan sina vänners granskande frågor. eller, vilket är minst lika tragiskt, deras uppskattande ord om honom. på så sätt hade han låst sig i ett statiskt jag, och kunde därigenom inte utvecklas.
det obegripliga var, på senare tid hade han lagt märke till det, att ju mer uppskattad han blev, och ju mer han lärde sig att uppskatta sina vänner, desto klarare stod det för honom att han hade ett eget ansvar och var helt ensam, men också hade något försvunnit, lite i skymundan: hans rädsla för människor. han hade inte tänkt på det ens - förrän nu, och han insåg att det nu äntligen fanns en möjlighet.
över allt detta kontemplerade han innan han somnade, tillsammans med den där märkliga känslan av guld, just innan man vänjer sig.