något om samarbete

jag skrev det här efter att ha lyssnat på "Filosofiska rummet: Solidaritet. Med Katrine Kielos, Roland P Martinsson, filosof och Torbjörn Tännsjö.
http://www.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_filosofiskarummet_080907060055.mp3

när jag gick i skolan uppmuntrades samarbete, i alla fall ibland, men betygssystemet uppmuntrade det inte. det var i alla fall så att den allmänna uppfattningen bland eleverna var att det fanns ett maximalt antal femmor, fyror och så vidare, och att hjälpa någon blev då problematiskt. strikt lönade sig endast att få hjälp av den som var bättre; resultatet blev alltså att man endast kunde samarbeta med den som var lika bra.
som tur var utvecklades i min gymnasieklass en samarbetsvilja som var helt irrationell, enligt ovan givna förutsättningar; det var definitivt inte på grund av mig, men jag var i alla fall en del av den. jag har också haft turen att behålla en del av mina vänner från den tiden; de har genom generositet hjälpt mig att på djupet inse värdet av generositet.
det visade sig sedan att centralproven bland annat var gjorda för att klassificera grupper: klassens medelbetyg skulle relateras till klassens resultat på centralprovet (i respektive ämne). således hade vi gjort rätt som samarbetat, men det visste vi inte från början. (samarbete mellan klasser lämnar jag därhän just nu.)

tänk nu en klass med endast omotiverade elever med låga betyg, och en eller två elever med bra betyg. plötsligt kommer en lärare in som får alla att börja känna sig motiverade, uppmuntrar samarbete - att hjälpa varandra. de två duktiga eleverna motsätter sig givetvis: de förlorar sin ställning, känner sig hotade, kanske av rädsla att förlora en del av sina betyg, men kanske ännu mer ser de den nya regimen av samarbete som ett svek. de har ju lärt sig den hårda vägen att betyg mäter den enskildes kvaliteter och arbetsförmåga. samarbete ser dessa två elever snarare som ett slags fusk än som ett sätt att lära sig. det är viktigt att påpeka att de duktiga eleverna ofta är prestationsinriktade: de har det hemifrån.
(i detta är också viktigt: vad innebär att lära sig något? de duktiga eleverna talar om faktakunskap. läraren i exemplet kanske menar att utvecklas.)

detta resonemang ligger nära skoldebatten, menar jag. jag hävdar att de som nu vill införa mer betyg i skolan, tidigare, etc, är de som i skolan upplevde att de inte riktigt fick betalt för sina prestationer; de fick inte den uppmärksamhet de förtjänade. finns det några andra skäl? inte vill väl de elever med dåliga betyg införa mer betyg?
man kan kanske anföra att det är viktigt att få fram duktiga forskare, att de bästa eleverna måste få gå fortare fram. det motsätter jag mig inte. låt dem gå i en elitklass om de vill. men jag tror att de var och en skulle bli mer komplett både som människa och forskare om man satte ett betyg på klassen snarare än på individen - eller kanske både och?

// samarbete enligt spelteorier får dock inte vara för naiva: vissa individer kan lockas att ta del av hjälp men inte ge någon tillbaka. i en liten grupp av människor som träffas ofta löser sig det här ganska enkelt: en sådan person vill ingen i längden samarbeta med. och utanförskap vill inte heller de fuskande utsätta sig för. oftast. läs gärna denna välskrivna översikt:
http://www.nada.kth.se/~asa/Texts/moral.html

//

slutligen kan man säga, nu arton år efter att vi tog studenten, att det har gått bättre för dem som hade så stark självkänsla att de kunde och ville dela med sig vare sig de var bättre eller sämre som elever. vad jag efter denna långa resa har lärt mig är nog snarast att kunslap är underordnad utveckling - individuell och som gruppmedlem. betyg har haft väldigt liten betydelse - motivation och självkänsla (orädsla) den allra största.

// för att allra mest slutligen referera till filosofiska rummets avsnitt om solidaritet, ovan, lutar jag själv på gott och ont åt torbjörn tännsjös idéer om solidaritet. det framgår säkert. //