något om livet i allmänhet och liv i synnerhet

man kan som utilitaristerna luta sig mot begreppet lycka som meningen med livet. det är ett bra sätt. om man i stället sätter liv som högsta mål får man andra effekter på hur man skall handla moraliskt. tror jag! alltså - om liv är viktigt - att få så mycket liv som möjligt att fortgå - och inte sätter människan i en särställning, eller ens djuren, hur skall man då handla? man kan också, vilket jag gör, tro att det är riktigt att livet utvecklas - diversifieras - enligt arv och mutationer inom arter, vilket skapar nya varianter och ibland arter. man kan som troende inbegripa evolutionens idé. och man kan givetvis tro annat - men det gör inte jag och skriver inte om det här.
enligt geologin, och andra vetenskapsgrenar, verkar jorden då och då drabbas av katastrofer som inte beror på livet själv, till exempel kometnedslag, vulkanutbrott, istider. det verkar också som att många växt- och djurarter dör ut vid en sådan plötslig händelse. man kan alltså kalla det en katastrof. men trots allt, om man tror att livet uppkom för ca 3,8 miljarder år sedan och att livet sedan dess har utvecklats, har alltså livet, eller livsdugliga enheter, överlevt sedan dess - i olika former. det verkar också som att högt specialicerade och komplexa varelser - växter såväl som djur - går under vid de ganska vanliga katastroferna - miljoner eller tusentals år mellan dem kan väl relativt ses som åtminstone inte ovanligt.
däremellan frodas liv. nya former uppkommer. nya varianter av samma art, och isolerade grupper förändrar sig långsamt till nya arter. alla anpassar sig till alla möjliga miljöer i den nya tiden.
det jag vill beskriva är att för livet som sådant, för att livet skall kunna fortgå vad som än händer, är det viktigt med diversifitet. det vill säga: ju fler livsformer som finns desto bättre är det.
om man vill vara självisk kan man säga att om människan skall kunna överleva snabba förändringar i miljön är det väl värt att bevara så stor mångfald som möjligt - några av arterna - djuren, växterna - kommer att klara sig och vi kan förhoppningsvis äta dem.
i det nära perspektivet finns ju en risk att ensidigt jordbruk, med liten mångfald över stora arealer riskerar att samfällt kollapsa vid ett plötsligt skadedjursangrepp.
men om man bortser från att vi är människor, utan bara en art av många, och av många tänkbart möjliga i framtiden, är det fortfarande mest moraliskt att försöka behålla mesta möjliga mångfald, för att livet skall ha så stor chans som möjligt att klara sig. detta kan man göra dels genom att behålla miljöer - i tid och rum (till exempel motarbeta växthuseffekten), dels avla/modifiera fram nya livsformer - som inte konkurrerar med befintliga livsformer. detta är givetvis svårt, men teoretiskt möjligt.
det verkar också som att detta tankesätt innebär att barnbegränsning är vettig, i och med att människorna nu har blivit så många och därmed bara genom sitt näringsbehov konkurrerar ut, eller gör slut på, många andra arter. det finns säkert tusentals implikationer. -
och en av dem som är positiv (tycker jag) är att människoarten i sig är hjälpt av stor diversifitet - ju fler genetiska varianter, desto större chans att överleva en kommande (inom tusentals, miljoner år). alltså, inte störst möjliga antal, utan störst möjliga variation. man vet ju inte i förväg vilka egenskaper som är gynnsamma efter en naturkatastrof, i en ny miljö. denna sistnämnda implikation är väl troligen icke-rasisitisk.

i en chimpansflock, till exempel, är den genetiska variationen större än inom hela mänskligheten. men de klarar sig inte ändå. deras naturliga habitat håller på att förvinna.

jag skriver denna text liksom en del tidigare i ett allvarligt försök att finna en världsbild, en syn på världen som jag kan acceptera och som kan hjälpa mig att konsekvent och så ofta som möjligt handla på ett riktigt sätt.

jag har ännu inte funnit någon sådan världsbild. texten ovan ger ju en del konstiga konsekvenser som jag inte kan se om de är bra eller dåliga. jag är dock inte beredd att ge människan en särställning bland det nu levande - eller bland det som tidigare levt. livet i sig är viktigt tror jag, men på vilken form skall man skriva det?

eller också bryr man sig inte och har lite roligt i stället. det verkar fungera ungefär lika bra som något annat.

// en lustig tanke med detta är att de celler - bakterier - som vi för det mesta försöker förgöra (åtminstone de sjukdomsalstrande) är oerhört livsbenägna. de dör nästan inte av någonting. det verkar som om livet genom dem har skapat ett slags livsförsäkring. det finns ju bakterier som äter svavel i hundragradigt vatten (vid små havsbottenvulkaner), eller äter järn djupt ner i jordskorpan - eller som överlevt månfärder inuti linsen på en kamera man använde ute på månen.
att komplext liv skulle vara mer viktigt än icke-komplext är ju också en fråga som jag inte finner ett självklart svar på. jag tror att det är så här: kommer man fram till att människan av ett eller annat skäl har rätt att leva före andra livsformer bör man kontrollera sin argumentation. det är ett av problemen med utilitarismen, tycker jag; argumentet att människor har störst möjlighet att känna lycka ger ett slags cirkelbevis som jag inte kan utmana men som känns komprometterande. //